❤ nellies

Jag har oftast varit stark i alla situationer, jag har klarat av det mesta. Och jag vet om innerst inne att nog fan ska jag klara av detta en gång till! Jag har varit med om så mycket värre och hårdare panikångestattacker, detta är egentligen en piss i havet om man jämför med dom innan.
Men ändå så kan jag ibland känna mitt i dessa attackerna att "fyfan vad barnslig du är walde, du är vuxen förfan! håll inte på såhär, ta dig i kragen och step up!" Jag vet att det då är den starka delen av mig som snackar, inte den svagare delen som ligger och krampar i sängen med sprutande tårar & inte en jävel som märker det för jag stänger in mig på mitt rum & tillåter ingen att gå in!

Jag är en så mycket starkare person än du. Och varje gång du vet (pga att alla säger det till dig & du fattar det både här & på facebook..) att jag har brytit ihop någonstans, så gör det dig starkare. Jag bokstavligt talat ger dig tillåtelse att suga ur den sista kraften jag har just då så det bara lämnar ett skal efter sig. Jag har hört från många olika personer saker du sagt om mig, om oss. Men  jag vet inte om de bara säger så för att de vet att det är just det jag vill höra, eller om du faktiskt sagt så. Jag tvivlar dock starkt på det sistnämnda.. Men jag önskar inget hellre än att det är sant! Att det faktiskt är så att du mår dåligare när du ser att jag mår såhär. Även om jag vill att du ska må bra. Samtidigt vill jag inte höra det, eftersom det då bara inger nytt hopp om att det faktiskt kan bli vi igen. Att jag kan få ligga där i dina armar igen i soffan & kolla på film. Att få somna & få vakna brevid dig. Känna din doft kvar i kudden när du gått upp! Allt detdär som gjorde mig lycklig.

Även om allt detdär händer, så kommer jag aldrig våga igen. Jag kommer aldrig våga släppa in honom igen, efter allt detta. Det är andra gången han fått mig att få såhär, varför ska det bli en tredje gång? Varför ska jag låta honom göra så en gång till när jag knappt klarar av det denna gången?
Igår när jag såg honom på bilträffen, jag trodde först jag skulle ramla ihop. Men sen kom den där starka delen och sa att det skulle jag så fan heller göra. Så jag höll huvudet högt & skrattade med mina vänner. Jag vet inte om du såg mig? Jag hoppades det då så du skulle se att jag faktiskt kan skratta utan dig även om det var så fejkat att jag nästan gick på det själv.. Jag ville att du skulle tro att jag gått vidare, att det inte gör ont längre.
Men det gör ont. Det gör så in i helvetes ont att se dig och att se att du gått vidare, utan mig, bara lämnat mig som när en hund pissar och sen skrapar med baktassarna & går vidare!
Och imorse såg jag att någon kommenterat min status. När jag tryckte så såg jag vem det var. Det var du! Shit, det första du sagt till mig på skitlänge var "Sovgott". Jag trodde jag skulle dö! Jag vet inte hur många gånger jag läst det nu, men det står samma sak! "Sovgott" "Sovgott" "Sovgott" Jag sover inte gott om nätterna. Jag vet att du säkert var stupfull när du kommenterade det, så du kommer inte ihåg det idag.

Men bara det lilla, "Sovgott" gjorde mig så ledsen, men samtidigt glad. Han tänkte på mig.
Jag har så många sparade sms från honom, legat och läst dom hela morgonen, om och om igen. Minns känslan på varje sms, hur det pirrade till i kroppen varje gång jag fick ett "Jag tycker om dig<3" - sms.

Nu får det räcka, jag är ju en stark person innerst inne! Jag hör henne ibland, i de svåraste stunderna. Så jag ska klara detta, med eller utan dig! Men jag vill inte ge upp på oss, och så kommer det vara ett tag! Men någon dag ska jag klara av det. Jag ska klara av att vara i Ronneby (har dock inga ärenden där så) utan att bryta ihop!
Mitt mål är att klara detta. Lika bra som förra gången & gången innan det, och gången innan det..