Kan inte sova
Jaha, då är klockan halv 1 & jag kan inte sova. Jag ligger bara och skruvar på mig och tänker tillbaka på livet. Hur det har varit, men även på hur det kunde ha sett ut om min hjärna hade hållt sig normal och inte börjat gå på högvarv dendär dagen i april 2008.
Tänk om första kärleken faktiskt hade hållt i sig? Det hade garanterat fortfarande varit vi, för det jag hade där har jag aldrig, och kommer nog aldrig ha heller för den delen med någon annan. Det var unikt!
Nog om det, glad att jag iaf fått uppleva hur det känns att vara uppskattad, like the only girl in the world :)
Har ingen aning om vart i livet jag befinner mig just nu. Visst, jag är "bara 19" och har hela livet framför mig. Men grejen är att jag (och vet fler) har börjat få åldersnojja. Tänk om jag sitter ensam när jag är 30, det är ändå bara 10 år kvar! Och jag vill ha en unge innan jag är 25 iallafall! Det är bara 5 år!? Eller ja, runt 25. OKEJ INNAN 30 DÅ! Långt innan. Och innan man får unge vill jag helst varit tillsammans, till & med förlovad kanske, med snubben några år så man vet vart man har varandra. Men ja, jag ser många ensamstående kvinnor som har barn och som klarar sig perfekt! Faktiskt, stor beundran till er! Men jagsjälv är alldeles för barnslig för att ens kunna ta hand om migsjälv känns det som ;) Nä, klarar mig gör jag alltid, men hade inte kunnat ta hand om en unge själv. Aldrig.
Känns som om jag har gjort mitt ungdomsliv, och jag vill bara ha någon som uppskattar mig för den jag är. Jag vill träffa någon med samma mål och sånt som jag.
Nej fyfan va gammal jag känner mig nu, lägger av att skriva innan jag får panik ;)
