Nog!
Nej nu fan får det vara nog. Det är inte så att dom dör, eller hur!? Jag vill bara inte vara utan dom, någonsin! Vill att tiden går fort så jag kommer iväg, är trött på att sitta här och lipa som en mes. Men kan fan inte stoppa det för fem öre!
Och denna ångest släpper inte heller, vad har jag att ha ångest över!? Jag vill ju iväg, kunna glömma detta helvete som varit den senaste tiden. Men likförbannat så känns det som om jag vill vara här hemma när dom kommer hem, bara få krama dom igen, för nu får jag inte känna några armar runt mig mer på hur länge som helst! Och det hjälper då fan inte att sitta och lyssna på massa musik som bara väcker minnen.
Detta är sjukt! Varför ska jag vara så jävla känslig mot allting. Hade jag inte överreagerat så jävla mycket på allt så hade jag suttit på ett jävla flygplan imorgon klockan 6 påväg mot två fina veckor tillsammans med dom!
Jag vet att det inte är mitt fel, någonting av det iallafall & jag har all rätt att reagera om jag gjorde.
Det hemskaste är att lämna dig. Att veta att jag inte får känna dendär orokänslan över hur jag ska reagera, säga eller betee mig varje gång jag är i Ronneby. Haha, den känslan kommer jag sakna, att slippa oroa mig över om du dyker upp eller inte. För det vet jag att du aldrig gör.. Du betyder lite mer än alla andra, herren! Och allt vi sa igår och i förrgår kommer jag alltid minnas. "denna veckan skulle du varit hos mig." Och sååå mycket mer som var äkta! Och nej, för allas information, jag fick inga anfall av att jag ville försöka igen, för det vill jag inte. Men bara att du sa det betydde så mycket för mig.
Näe, nu tjatar erica på mig om att jag ska möta henne på stan. ;) Lite tröstshopping kanske kan få bort ångesten? Lite iallafall..
Och denna ångest släpper inte heller, vad har jag att ha ångest över!? Jag vill ju iväg, kunna glömma detta helvete som varit den senaste tiden. Men likförbannat så känns det som om jag vill vara här hemma när dom kommer hem, bara få krama dom igen, för nu får jag inte känna några armar runt mig mer på hur länge som helst! Och det hjälper då fan inte att sitta och lyssna på massa musik som bara väcker minnen.
Detta är sjukt! Varför ska jag vara så jävla känslig mot allting. Hade jag inte överreagerat så jävla mycket på allt så hade jag suttit på ett jävla flygplan imorgon klockan 6 påväg mot två fina veckor tillsammans med dom!
Jag vet att det inte är mitt fel, någonting av det iallafall & jag har all rätt att reagera om jag gjorde.
Det hemskaste är att lämna dig. Att veta att jag inte får känna dendär orokänslan över hur jag ska reagera, säga eller betee mig varje gång jag är i Ronneby. Haha, den känslan kommer jag sakna, att slippa oroa mig över om du dyker upp eller inte. För det vet jag att du aldrig gör.. Du betyder lite mer än alla andra, herren! Och allt vi sa igår och i förrgår kommer jag alltid minnas. "denna veckan skulle du varit hos mig." Och sååå mycket mer som var äkta! Och nej, för allas information, jag fick inga anfall av att jag ville försöka igen, för det vill jag inte. Men bara att du sa det betydde så mycket för mig.
Näe, nu tjatar erica på mig om att jag ska möta henne på stan. ;) Lite tröstshopping kanske kan få bort ångesten? Lite iallafall..
Kommentarer
Trackback
