❤ nellies

Känns som om livet aldrig kommer bli bra igen. Att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv utan att tänka på allt som har hänt, på allt som hände den där natten..
Alla säger att de aldrig skulle kunna förlåta en otrohet, men vad gör man inte när man är så fast vid en person så det skulle kännas som om man blev halv om denne skulle försvinna?

Varför kan man inte bara glömma och gå vidare? Hur gör man för att få balans på alla hjärnmonster igen som man kämpat med i så många år och som aldrig riktigt kommer att försvinna! Det har rubbat balansen i hela systemet i kroppen, och det känns som om det kommer ta minst lika lång tid att få bukt på skiten igen.
Samtidigt som det känns som om man inte kan sätta en tid på hur lång tid det kommer ta, och med all rätt - det kan man inte. Det får ta den tid det tar.
Om det nu går överhuvudtaget. Det vet jag inte, och det är sånt tiden får avgöra.
Jag får försöka slappna av och fokusera på vad som är bäst för mig.
Hur jag nu ska veta det..



// tiden läker alla sår?

Jag Vet inte vad jag ska ta mig till. Hur går man vidare efter en sån här sak? Hur bygger man upp ett förtroende igen som tog så många månader att bygga upp första gången?

Hur ska man känna? Jag känner mig så fruktansvärt kränkt och äcklig. Jag har inte gjort något fel, det vet jag. Men jag kan inte känna något annat. Tänk om jag gett honom det han ville ha från första början, då hade an aldrig behövt gå till någon annan för att få det.

En miljon tankar i huvudet, men ingen utav dom verkar riktigt riktiga.
Vad gör jag nu? Det livet vi byggt upp är så raserat. Han spottade på vårt liv ihop!

Men jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom. Jag hoppas jag en dag kan lita på honom igen.
En vacker dag blir allt bra.
Men inte nu.
Inte nu.

/lonely