När livet sviker
Känns som om livet aldrig kommer bli bra igen. Att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv utan att tänka på allt som har hänt, på allt som hände den där natten..
Alla säger att de aldrig skulle kunna förlåta en otrohet, men vad gör man inte när man är så fast vid en person så det skulle kännas som om man blev halv om denne skulle försvinna?
Varför kan man inte bara glömma och gå vidare? Hur gör man för att få balans på alla hjärnmonster igen som man kämpat med i så många år och som aldrig riktigt kommer att försvinna! Det har rubbat balansen i hela systemet i kroppen, och det känns som om det kommer ta minst lika lång tid att få bukt på skiten igen.
Samtidigt som det känns som om man inte kan sätta en tid på hur lång tid det kommer ta, och med all rätt - det kan man inte. Det får ta den tid det tar.
Om det nu går överhuvudtaget. Det vet jag inte, och det är sånt tiden får avgöra.
Jag får försöka slappna av och fokusera på vad som är bäst för mig.
Hur jag nu ska veta det..
// tiden läker alla sår?
